Det har alltid slagit mig det här med tavlor. De hänger uppe i åratal, sen utan att det händer något, jag menar ingenting, pang, faller de ner. De sitter där fästa vid spiken, ingen rör vid dem, men rätt som det är, pang, ramlar de ner, som stenar. I den mest totala tystnad, med allting orörligt runtikring, inte en fluga som rör sig, och de, pang. Vad är det som händer med en spik som får den att besluta att den inte orkar längre? Har den en själ, arma stackare, även den? Fattar den beslut? Den har diskuterat länge med tavlan, de var osäkra på vad de skulle göra, de hade pratat om det varje kväll, sen år tillbaka, sen bestämde de sig för ett datum, en timme, en minut, ett ögonblick, precis just då är det, pang. Eller visste de redan från början, de två, hade de redan gjort upp om det hela, hör här jag släpper taget om sju år, jag har inget emot det, okej, inemot sextiden, låt oss säga en kvart i sex, blir det bra, god natt då, natt. Sju år senare, 13 maj, klockan en kvart i sex: pang. Det går inte att förstå. Det är en av de saker som det är bäst att du inte tänker på, för då blir du galen. När en tavla ramlar ner.