the town
sitter nu i staden och känner mig som en glidare. jag har hela kvällen glidit runt, alldeles själv, på de smockade gatorna runt west end och kollat på människor och handlat på tesco och betett mig allmänt viktig, precis som en London-bo ska. jag undrar om folk märker på en att man är nyinflyttad, och för säkerhets skull sätter jag the evening newspaper under armhålan medans jag lullar runt i tunnelbanan, utan destination. helt plötsligt var jag i china town. och om man hoppar av på the tube station BANK så hamnar man mitt i the city of london. där känns det som man har färdats 50 år framåt i tiden med alla glasbygnader och hissar utan på husen och kostymnissar vart man än vänder huvudet.
jag tror jag gillar london.
victor.
5 resväskor och 4 dagar senare.
ja mitt liv ligger i 5 resväskor... och ja, det tog 4 dagar att packa. just när jag packar har jag en tendens att komma på saker jag redan skulle gjort eller måste ordna DIREKT vilket leder till att jag packar med 5 - 10 minuters intervaller och massa småpauser. detta gör packtiden extra lång och jag måste börja dagar innan. egentligen brukar det vara tvärt om. jag packar i sista minuten innan jag lägger mig, vilket för ofta har lett till glömda saker i hemmet och panik. så jag föredrar nog min första och sist använda packteknik.
.
helgen har inte bara gått åt till packning. jag har även sagt hejdå till mitt liv i sverige. jag har försökt att trycka in så många kompisar och släktingar som möjligt. därför har det också gått mycket energi. med gråten i halsen var och varannan minut kan det inte bli jobbigare. idag prickade jag av den sista kompisen på min "måste-säga-hejdå-till-innan-jag-sticker"-lista. det gick bra. och det var fint. jag lär ju sakna er massor. men vi ses snart igen. och jag lovar att försöka uppdaterna denna lilla fis till blogg.
.
victor.
jag kommer sakna er
Maktlösheten väller över en och vad man än gör, vad man än säger finns det ingen återvändo. Att se livet passera i repris och återuppleva minnen som stillbilder på hornhinnan gör det ännu svårare. Det sticker i hjärtat och jag darrar i kroppen. Jag släpper taget om kramen och illamåendet greppar min magsäck. Det känns som mitt skinn dras åt och mina lungor kämpar för att få luft. En känsla av sorg och glädje gör mitt huvud till mos.
-
Utan dig är jag inget. Du kommer vara saknad.
med stora stormsteg.
dagarna flyger fram och tiden går obehagligt fort. om mindre än en vecka sitter jag i London. med livet i tre stora resväskor, som väntar på att bli uppackade. jag kan inte längre skilja på om mag-ontet är nervositet eller en känsla av skrämd människa. men det blir verkligen inte bättre när man träffar människor man tycker fruktansvärt mycket om och vet att man inom en snar framtid kommer vara fruktansvärt långt ifrån dom.
jag sover dåligt. och undrar om jag någonsin kommer vara en fullt utvilad människa. detta medför jobbiga näsblodsattacker som min näsa och hjärna tillsammans har fått för sig att framhäva då mitt inre är mindre lugnt. det sjuka är att om 2,5 veckor kommer jag ha glömt allt detta och bara kötta på balettlektionerna i London. för kötta är något jag ska.
victor.
då ensamheten kommer.
ångest och nervositet har nu ett hårt övertag om min kropp och hjärna. jag tränar varje dag för att intala mig att jag iallafall kommer ha bäst kondition. det är ju inte illa. dock undslipper jag inte de sömnlösa nätterna och spydiga kommentarer mot föräldrarna som inte alls var menat på det sättet.
jag vrider på mig. och pustar ut då jag förstår att jag endast har 3 dagar kvar av arbete, men får ångest över att jag kunde jobbat 2 veckor till. dessutom väntar jag på skattepengar som ska fylla mitt konto till max och jag har en djup disskution i huvudet hurvida jag ska spendera mina pengar. eller om jag ens ska unna mig en latte.
varför är det så svårt... nu ska jag springa en runda och försöka rensa bort en eller annan tanke från huvudet.
victor.
